Heeej kompisar. Hoppas ni har en utmärkt torsdag. En annan sitter här och dofta ljuvligt från en utav Rituals insmörjningskrämer. Jag är nyskrubbad, nyrakad och ny insmord. En så skön känsla.

Som jag tidigare nämnt älskar jag ju när skickar frågor till mig. Ibland svarar jag på dem privat, ibland hänvisar jag er till kategorin Välmående här på bloggen där jag samlar alla inlägg jag skriver om ångest, kroppen, ätstörningar, ja… rubbet! Men i vissa fall är frågorna återkommande och då vill jag göra ett inlägg om just det. Och ni är alltid anonyma, jag svarar helt enkelt på frågan till er all. Och vad jag har förstått det som så uppskattar ni dessa inlägg otroligt mycket? 🙂

Idag ska det handla om ångest. Då psykisk ohälsa och ångest är något som blivit otroligt vanligt anser jag ämnet väldigt viktigt att prata om. Jag har levt med ångest sen jag var 10 år gammal, till och med innan dess tror jag. jag har alltid varit en orolig människa. Funderat, grubblat och tänkt en massa och en person som alltid har haft mycket känslor. Känslor som man inte kunnat sätta fingret på som barn. Ångest är ju en sån känsla och även om man är vuxen är det jättesvårt att sätta ord på känslan och beskriva den för andra. Jag tror också att ångest känns olika för olika personer samt kan upplevas på olika sätt. Men jag tror att alla kan vara överens om att det är en tryckande känsla av oro, något som man känner tydligt i kroppen men som man inte riktigt kan identifiera.

Hejsan. Jag vet att du ibland fortfarande lider av ångest. Hur känner du av ångesten rent kroppsligt? Vad gör du för att mildra den? Jag lider själv av hälsoångest och lider av ångest mest hela dagarna och sedan får jag inslag av panikångest någon gång per dag. Jag vet att mitt problem är att jag hela tiden känner efter kroppsligt och det hindrar mig i vardagen. Det skulle vara så skönt att höra hur det är för nån annan med ångest, hur den hanterar situationen. Det pratas alldeles för lite om detta. Jag önskar att det pratas mer om det då jag känner mej så otroligt ensam i detta i elände. 

Först av allt, INGEN ska känna sig ensam i sina ångestkänslor. Det är vanligare än vad man tror och därför känner jag, precis som du, att detta är jätteviktigt att prata om. Ju mer ni frågar, desto mer kan jag besvara och desto mer förstår ni att ni aldrig är ensamma i att känna detta! <3

För mig går min ångest långt bak i tiden, som jag skrev tidigare, redan i 10 års ålder. Sen dess har jag besökt jag vet inte hur många psykologer och kurotorer genom åren för att få bukt på de ”konstiga” känslorna jag har känt. Min ångest har tagit sig form i olika skepnader. Det har varit i oro kring mina nära och kära, generell oro, separationsångest, ätstörningar, ångest för vissa arbetsplatser… Ja, jag tror ni som lider av ångest förstår hur jag menar med dessa skepnader.

För mig har hjälp alltid varit ett alternativ, även som liten. jag har aldrig skämts för att ha gått hos psykolog, heller aldrig tyckt att det varit pinsamt de gånger jag har fått lämna klassrummet för att rusa ner till kuratorn på skolan mitt i en panikångestattack. Jag har heller aldrig skämts de gångerna jag gråtit i min separationsångest till min mamma som jag led av enda upp i 16 års ålder. Man ska aldrig skämmas för sina känslor. ALDRIG! En annan sak att komma ihåg också är att ensam ALDRIG är stark. Det finns hjälp att få, och den hjälpen ska tas om man inte mår bra. <3

Beroende på de olika faserna jag gått igenom i livet har jag fått olika sorters hjälp men den bästa hjälpen tror jag var den hjälp jag fick på ätstörningmottagningen i form av KBT. Där fick man prata av sig men också jobba otroligt mycket själv hemma. Man fick vägledning och uppgifter på vad man kunde göra för att hantera sina känslor och agerande på sina känslor. För känslorna är det aldrig något fel på, det är hur vi agera på dem och vad vi väljer att göra åt dem som kan vara svårt att veta och hantera.

Efter flera års lärande, jobbiga perioder och otroligt mycket oidentifierade känslor har jag nu kärt mig hur jag ska hantera dem. Efter många år av hopp att ångesten kommer försvinna har jag insett att den förmodligen aldrig kommer det. Det handlar helt enkelt om att göra ångesten till sin kompis, till en del av dej, och lära sig att hantera den. Men aldrig kväva den. Att acceptera den är det första steget.

Vad gör jag för att mildra min ångest!? 5 tips som kan hjälpa!

1. Sök hjälp! detta är otorligt individuellt men som jag skrivit innan är jag verkligen för att söka hjälp. Jag tror alla skulle må bra av att prata med någon och höra någon berätta lite verktyg för hur man ska hantera vissa känslor i livet, speciellt vi som lever med ångest! Att söka hjälp är ett steg i rätt riktning och jag skulle verkligen överväga att göra det om man lider av ångest!
2. Acceptera ångesten! Det är ingen idé att försöka låtsas om den. Kommer den så kommer den. Du kanske inte vet vad som framkallar den men det spelar ingen roll. Din ångest är inget du behöver skämmas för. Acceptera den som en del av dig och låt den komma.
3. Kom fram till vad du behöver! Vad behöver du när ångesten knackar på dörren? Jag tar alltid en dag off de dagarna jag vaknar upp med ångest! Jag tillåter mig att göra det min kropp känner för. Sovmorgon, något gott till frukost, sova, kolla film, serier. Jag stänger av sociala medier och messenger och går liksom in i mig själv och prioriterar bara mig. Ångest är också en sjukdom hörrni, en sjukdom som kanske inte syns men som känns. Något man kan sjukanmäla sig från jobbet för om man behöver det!
4. Mindfulness/Meditation! Detta är något som hjälpt mig enormt mycket. Idag kan jag styra mycket av mina tankar och känslor med hjälp av bara andning. Mindfulness är verkligen ett fantastiskt verktyg. I början klarade jag inte mer än att sitta ett par minuter. Idag somnar jag med hjälp av avslappnande ljud och andningen. Det finns mängder med appar för detta, sök bara på Mindfulness. Jag rekommenderar att köra guidade övningar i början där någon pratar och berättar hur du ska göra. Till slut kommer du lära dig att köra själv. <3
5. Skriv! Om det så är i små lappar, dagbok, anteckningsblock eller i en blogg att dela med andra. Skriv! När känslorna kommer. Skriv. Det hjälper dig att lugna ner ångesten och fokusera på att skriva. Det kan rädda dina tankar från att fara iväg helt och hållet, vilket de lätt gör när det handlar om ångest!

Jag hoppas ni tycker inlägget är bra att ni har användning för mina tips. Ge gärna feedback på inlägget <3 Det skulle göra mig superglad!