Glad söndag på er finisar!
Söndagar, något som tidigare varit lika med ångest för mig. Det allra bästa var fredagar, på den tiden levde jag ju för helgen och trivdes inte alls med det jag gjorde på vardagarna. Allra värst var ju i sin tur söndagarna. Man låg bara och väntade på att det skulle bli måndag i stort sett. Även om söndagarna bjöd på ledighet och det fanns en massa saker man kunde utnyttja tiden till så var det liksom aldrig roligt.
Jag känner sällan söndagsångest längre. Eller, såklart jag gör, men inte alls på den nivån. Söndagarna då P ska åka är alltid vemodiga. Och såklart sitter känslan alltid kvar lite, söndagar kommer nog alltid utstråla ”söndagsfeeling” om ni förstår var jag menar.
Dock anser jag ju att allt blir vad man gör det till helt enkelt. Man kan liksom ändra på det mesta man inte trivs med i sitt liv. Träning, jobb, vänner, relationer, ja ni förstår. Allt för att må så bra som möjligt.
Min inställning har ändrats mycket dem senaste åren och det är där vi kommer in på temat träningsglädje idag.
Träningen har alltid varit ett måste för mig. Träning var pisstråkigt, apjobbigt och så jävla meningslöst i mina ögon. MEN ville man gå ner i vikt, som jag då ville på den tiden, var det ett tvång.
Från att hata träning och allt som har med det att göra gick till att älska det och verkligen kunna njuta av det. Detta var i slutet av 2013. Jag insåg hur bra jag mådde av det, hur bra min kropp mådde av det.
Detta gick självklart överstyr sen. Jag vet, varför göra något med måtta när ALLT man gör kan gå till överdrift? 😉
Jag började gymma 2014 och det var egentligen här allt började. Jag började följa träningsrelaterade konton på instagram, jag handlade nya, snygga träningskläder och tog hjälp av PT. Mitt syfte här och då var att se ut som en bikinifitnessmodell året om. Efter att ha lärt mig en del om hur kroppen fungerar har jag insett att det där är nästintill omöjligt. Människor som tävlar ser inte ut som dom gör på scen året om, redan där började min skeva uppfattning av hur min kropp skulle se ut.
Jag tyckte fortfarande träningen var grymt roligt. MEN jag hade nu blivit besatt. Besatt av att spegla mig, besatt av att jag MÅSTE träna för missade jag ett träningpass skulle ju allt vara förstört, eller hur?
Spontaniteten var lika med NOLL. Stod det ben på schemat så va det ben som gällde, ville en kompis simma var det tvunget att planeras in i schemat också, såklart! Och allt dokumenterades vid denna tiden i almanacka och min viktminskningapp, ShapeUP.
Missförstå mig rätt. Trivs man med detta, kör bara kör för fan! Man ska göra det man mår bra av och det som jag mår bra av kanske någon annan mår sämre av! Så är det! Men som ni säkert förstå vill jag komma någonstans med detta, as usual!;)
Jag älskade att träna, jag gjorde verkligen det, men vid denna tiden fanns det så mycket tvång. Så mycket krav som jag satt på mig själv som nästan kvävde mig. Till slut var inte träningen rolig längre. Tanken på gymmet gav mig svårt att andas, samtidigt som att tanken på att skippa gymmet gjorde samma sak! Jag stod någonstans mitt i mellan och ångest var ett faktum.
Idag ser det annorlunda ut för Fia. Idag ser jag träning som frihet. Jag har lärt mig att träning är sjukt viktigt, ALLA behöver motion, så är det bara! Det är olika vad som fungerar för alla och hur man ska träna för att må som bäst! Men det ska inte kännas som du får andnöd så fort du ska göra något, där har du en varningsignal, att det är något som inte stämmer.
Träningsglädje ska du känna. Du ska älska rumppassen på gymmet (även om de är döende jobbiga såklart), du ska älska att känna rytmerna i kroppen när du dansar och du ska älska den friska luften när du cyklar.
Idag får jag inte svårt att andas när jag ska till gymmet längre. Jag tränar nämligen både krav och mållöst nu för tiden. Jag tränar endast för att jag och min kropp älskar det och för att jag tycker att det är sjukt jävla roligt.
Jag står fast vid att ALLA mår bra av träning och motion, men endast du kan veta av vilken typ du mår bra av!
Träna för att du älskar din kropp, inte för att du hatar den.
