Hur säger man hejdå till någon som alltid blir glad av att se en? Hur säger man hejdå till någon som funnits i ens liv i 11 hela år, till och med längre än vad min egen pappa gjorde? Hur säger man hejdå till någon som är så hårigt gosig? Hur säger man hejdå till någon som inte behöver prata för att visa att dem finns där?
Jag vet inte ärligt talat! Jag har inget bra svar, finns det ens något bra svar?
Vi visste ju att det var något fel på honom och jag va inställd på det värsta men när beslutet ska tas och man inser att man aldrig någonsin kommer få detta bemötande, att man aldrig kommer få gosa, att man aldrig kommer få se honom igen gör det ondare än ondast.
Jag är så ledsen nu hörrni. Jag gråter om vartannat, samtidigt som jag vet att min prins har det bättre där han är nu och jag vet att beslutet som togs var det rätta för honom.
Och ni som säger; Men herregud det är ju bara en hund?
Nej det är inte bara en hund, Moltas är inte bara en hund. Han är en lillebror, en vän, en familjemedlem.
Ett husdjur är inte bara ett husdjur, nej i vår familj (och jag hoppas i de flesta familjer) är han så mycket mer än så.
Jag tänker inte säga RIP, dom orden räcker inte till, jag önska honom nämligen det bästa av allt i hela världen.
Att han nu mår bra och får göra det han älskade mest, bada och hämtar bollar varje dag, och sola, för det gillar han verkligen.
Jag tror nämligen har gör det just nu, känslan säger mig nämligen att han var med oss i bilen hem.
Moltas med
Lillebrorsan Malte som också saknar honom <3
