God kväll lovies!
Lite söndags deeptalk ifrån mig tänkte jag då det slog mig när jag gick igenom lite resebilder hur jag har mått vid respektive tillfällen!
Jag gick så långt tillbaka som i vintras när jag var iväg på en rundresa i Asien med P och tanken slog mig att jag reagerade som alltid, Gud va smal jag va!
Och visst är det konstigt? Men samtidigt ett sånt jäkla bevis på att gå ner i vikt inte måste innebära lycka! Jag minns nämligen så väl hur jag kände mig i Asien! Jag tyckte jag var fruktansvärt tjock och var konstant upptagen med att tänka och fundera på hur jag skulle kunna bli smal! Jag trivdes inte alls i min kropp då och såg mej aldrig någonsin som smal! Och nu när jag kollar så ser jag ju det, jag ser ju smal ut, och jag var smal! Smal! Nu menar inte jag att jag är tjock för det är jag verkligen inte! Men min hjärna har varit sjukt besatt av ordet smal! Jag önskar det försvann, att det ordet försvann i mitt huvud!
Jag tittade sedan på bilder från Grekland i augusti och insåg att det förmodligen var den första resan på 100 år som jag trivdes i min kropp! Några kg tyngre än Asien förmodligen! Exakt hur mycket har jag ingen aning om då jag inte väger mej och heller faktiskt inte bryr mig men jag kände mig snygg, självsäker och glad!
Förenlig bevisar detta att så mycket sitter i huvudet! Det handlar inte om att bli smal. Att bli smal betyder inte lycka, allt handlar om hur man ser på sig själv!
