Tema: Heartbreak
Mjukiskläderna var på, en tändare i ena handen, inbjudan i andra! Helt galet att hon sparat inbjudan, Flisan alltså, men såklart, hon var bjuden på tre bröllop iår, hon fick endast gå på två men inbjudan hamnade väl i den där lådan tillsammans med dom andra!
Hur sjukt är det inte? Att inbjudningarna till mitt bröllop, som jag igår skulle firat med stor fest för släkt och vänner i Halmstad, skickades ut med posten SAMMA dag som han valde att säga; Jag vill inte va tillsammans längre!
Det var fantastiskt stjärnklart och vi gick brevid varandra till närmsta park för att på något sätt få ett avslut! Alla datum är ju passerad nu, nu är den här outhärdliga datumväntan helt plötsligt över! Det är skönt, men ack så jobbigt! Nu är det ju över, det finns inget kvar som skulle varit, nu är det bara blickar framåt och det skrämmer mig, samtidigt som det såklart är en helt enorm lättnad!
För säkerhetens skull placerade vi oss vid parkens fontän, man vill ju inte starta ”skogsbrand” mitt i centrala Östermalm! Jag tände på, och som vanligt blev det inte som jag hade tänkt mig, pappret var tjockt ju och jag fick tända på många gånger innan det till slut tog fyr! Lite så det brukar va, stämningen man förväntade sot varvades istället med asgarv och tårar, just för att det blir så i mitt liv! Inte riktigt som jag har tänkt mig!
Nu är det gjort, dagarna är passerade, inbjudan uppeldad! Nu är det endast min bunt med inbjudningar som skulle skickats till hans vänner och familj som ska slängas, som jag inte kunnat med att göra innan! Dom ligger av någon anledning fortfarande kvar i bagaget på bilen!
Jag är sååå långt ifrån färdig hörrni, som ni säkert märker! Jag har en bit kvar innan jag är återhämtad från det jag har gått igenom iår! Till er som frågar, hur gör man? Seriöst, jag vet inte! Jag är evigt tacksam för mina ambitioner, drömmar och mål som på något sätt gett mig kraft att fortsätta driva! Min familj och mina vänner som alltid stöttar, lyssna och tillåter mig att älta dom få gångerna jag faktiskt fortfarande behöver det! Som förstår när tårarna helt plötsligt börjar rinna mitt på en gränd i gamla stan och som kramar och prata! Min psykolog som varit ett enormt stöd, som gjort att jag kan ta mig upp på benen snabbare än vad jag någonsin trodde var möjligt!
Så nej, jag vet inte hur man gör… Jag har aldrig fått några svar, men även om det känns hemskt, fruktansvärt och läskigt känns det ändå bra! Igår, det blev någon form av avslut!
