Ojoj, det är med tårar i ögonen som jag skriver detta. Veckans inlägg av poddis var tungt men på något sätt så välbehövligt. Många av er vet ju vad som hände mig för ganska exakt tre månader sen och vad jag sen dess har fått gå igenom. Hur tusan klarar man det? Hur tusan har jag klarat det? Hur hanterar man en kris som denna, att bli lämnad en och en halv månad innan sitt bröllop?
När jag tänker efter kan jag inte förstå att det är mig själv jag pratar om i podden men jo, det är så sant som det är sagt. Det är mig det handlar om och det är jag som behövt gå igenom detta.
Det svåraste att acceptera är väl just de dåliga dagarna som fortfarande kommer. Jag vet inte vem jag tror att jag är men ibland tror jag tydligen att en sån här grejj bara ska gå över. När jag har mina bra perioder, då är det underbart och jag måste börja njuta mer av just de tillfällena. Men när jag har mina dåliga perioder, när ensamheten smyger sig på och ångesten är så extrem, behöver jag också lära mig att acceptera att även det är okej.
Jag skrev ett inlägg om allt när jag bestämde mig för att berätta vad jag gått igenom. Inlägget hittar ni här. Dagens avsnitt av podden hittar ni här, i podcasterappen och på Itunes. För er som går igenom samma sak, jag tänker inte säga de klassiska orden, dom får ni höra av så många andra, men lyssna på podden, du är inte ensam!
All kärlek, och tusen pussar!!