Sophia Anderberg

Godmorgon hörrni, fredag igen 🙂 Underbara fredag! Här blir det relativt lugnt dock, jobbar till 20 ikväll och sen blir det bara hem och slappa. Tänkte köra lite hemmaspa med bad och även cykla förbi hemmakväll för lite godis. Har börjat kolla på Rederiet igen också, hahah inte mycket som slår Tre kronor och rederiet. Minns ni?? Kanske shoppa något också eventuellt? Det är ju Black Friday idag. Såg att Madlady har 30% på allt och de har fått in såååå mycket snyggt. Ser att dem fortfarande har kvar mina favoritbrallor också, tips tips. Klicka här så kommer ni till brallorna nedan 🙂 Behöver också fylla på Ritualsförrådet, mums!

Aja, tanken var mest att jag skulle visa upp lite fler härliga bilder från Gran Canaria, nu ska jag hålla mig hemma ett tag. Kroppen skriker ”Snälla Sophia, sluta fläng ett tag nu” och jag känner ”ahh okej jag ska”. Men drömma om lite sol kan man ju göra ändå, eller hur? Enjoooy en underbar fredag finisar!

Hur blir man av med sin ångest?

Jag fick frågan på instagram här om dagen, jag svarade på den såklart, men jag kände mig inspirerad till att göra ett blogginlägg om det också. Jag vill så gärna skriva långa och personliga svar till er alla men som ni säkert förstår får jag många många mail/meddelanden/kommentarer om dagen, därför blir det svårt. Men jag gör mitt bästa för att snappa upp era frågor och svara på dem såhär, många av era frågor liknar varandra och jag gör allt för att kunna hjälpa er på det avstånd jag är <3

Denna frågan har jag ställt många många gånger, Jag har googlat, jag har frågat nära och kära samt psykologer och jag har nog börjat inse att det inte går. Jag tror faktiskt inte det går att bli av med ångesten, inte helt.

Jag har alltid levt med ångest, i alla dess former. Har det inte varit separationsångest har det varit ångest i förhållande till min kropp eller till relationer och ibland, under vissa perioder, har det varit kombinationer av dem samtidigt. Jag är uppvuxen med det, min pappa led av grov ångest och om det är ärftligt är jag säker på att det är därifrån det kommer.

Jag lever med ångest än idag. Det är inte kroppsrelaterat längre utan kommer i form av oro. Den senaste tiden, eller de senaste året, har det kommit i form av relationsångest. Jag har haft ångest och rädsla för att bli ensam och har haft extremt svårt för att lita på folk i min närhet.

I samband med detta har jag fått öva. Öva på att lindra tankeverksamheten och försöka att inte skena iväg, helt enkelt försöka hålla ångesten och tankarna på en rimlig nivå och sakta ner det, innan det går för långt. Detta är svårt hörrni och det kräver mycket träning, men det går. Jag skulle säga att det funkar till all typ av ångest, kroppsrelaterad som relationsångest och separationsångest. Ni kommer tycka WTF när jag skriver det jag gör MEN döm inte innan ni testat hörrni, jag lovar er, övar man kommer detta kunna hjälpa er, men ni måste ge det tid!

Hur gör jag för att hantera min ångest?

Det jag gör är nämligen att, ANDAS! Japp, ni hörde rätt. Jag fokusera på andningen för att inte skena iväg i mitt ångesttänk. Antingen väljer jag bara att vara väldigt fokuserad på in och utandning när jag känner ångest, eller så kör jag MINDFULLNESS. Återigen skriver jag att det tar tid, det tar tid att lära sig fokusera på sin andning, att vara närvarande och att jobba med Mindfullness. Jag är långt ifrån nära att vara hälften så närvarande som jag vill, men det går att träna upp!

Jag använder mig av en app som heter kort och gott, MINDFULLNESS. Den är grym. Där kan man ställa in hur långt tid man vill köra ( hur många minuter alltså), om man vill ha en person som pratar under tiden (vilket jag rekomenderar i början) eller om man endast vill ha lite härligt bakgrundsljud och köra själv.

Jag har endast kört tre minuter hittills, jag vill komma in i det lite och inte sitta för länge till en början. Och dessa tre minutrarna dela jag upp i tre olika faser. 1 minuten fokuserar jag på andning, in och ut. 2 minuten fokuserar jag på tacksamhet (jag rabblar upp allt jag är tacksam för och riktigt tar in det, det handlar inte om att få in så många saker som möjligt utan verkligen känna dig tacksam). 3 och sista minuten fokuserar jag på att le. Jag sitter alltså och ler i en minut.

Erkänn ni tänker ”Fan fia, va löjlig du är, sitter du och ler i en minut”- Yes, I do! Och tro mig, testar ni detta kommer ni förstår varför jag gör det. När man ler blir man varm i hela kroppen, det påverkar en otroligt mycket. Jag lovar er.

Är jag på platser där det är folk runt omkring mig brukar jag endast köra andningen. Långa inandningar genom näsan och att sen tömma lungorna på luft ut genom munnen. Det lugnar, och det kommer med tiden lära er att hantera den ångest ni känner. Inte ta bort den, men ni kommer känna att ni efter ett tag accepterar ångesten för vad en är. För någonstans handlar det om att bli vän med sin ångest, den är en del av dig och den du är. Du måste bara acceptera den att den finns där och hantera den, så kommer den inte påverka ditt liv så starkt längre. <3

Pensionärigt, tråkigt och lugnt har övergått till behagligt, mysigt och fantastiskt.

Jag har verkligen underskattat Gran Canaria innan, tyckt sakerna jag överst nämner plus lite till kring detta stället men nu, efter 5-6 ggr där nere, har jag ändrat mej. Efter 4 fantastiska dagar i San Agustin ( som faktiskt är ett pensionärsställe) har jag ändrat min bild av denna ö. Det är behagligt väder, och med det menar jag mellan 25-30 grader och att det är lönt att duscha på kvällen ( luftfultigheten är inte 100% så att man ser svettig ut 0 minuter efter duschen igen),  det är en rimlig flygtid på 5 timmar från Köpenhamn, här finns noll mygg ( vilket det definitivt gör i asien) och möjligheterna till att hitta på saker är faktiskt stora.

Jag slopar inte asien, ja älskar asien MEN jag höjer GC här ( gran canaria) för jag tycker fan det är riktigt kanon!

En av dagarna tillägnade jag Allis, min bästa Allis, som numera bor där nere (aja hur sjukt) och jobbar för Apollo. Vi tog bilen till fantastiska Anfistranden och placerade våra rumpor på varsin solsäng på Maroa Beachclub! Lugnt, skönt och fantastiska solsänger. Egen nedgång till vattnet och helt sandfritt! Stranden vid Anfi är dek finaste på GC men den är också av den anledningen FULL AV MÄNNISKOR! De har nämligen importerat sand från karibien hit för att få de där riktigt klarblås vattnet, superfint verkligen!

Så funderar någon på att åka till GC, besök Anfi och Maroa Beachclub, lovar er, you gonna love it 🙂

Godmorgon hörrni!  Sådär, då va man påväg hem igen,en snabbis på Gran Canaria var absolut inte helt fel, men det ska bli skönt att komma hem 🙂 Ska berätta mer om vad vi haft för oss imorgon, lovar er 🙂

Senaste vloggen laddades upp igår och den blev grym om jag får säga det själv 😉 hur går en  fotografering med Mariette till undrar ni? Svaret hittar ni i vloggen nedan 🙂 All bodypositive!

Glöm inte att det absolut snyggaste ni kan bära är ert självförtroende och er självkänsla!!!!

Puss!

Jag var här för 3 år sedan. Jaa, ganska exakt 3 år sedan. Morfar fyllde då 70 och vi var här hela familjen för att fira honom. Det var 2014 och jag var, just i detta tillfället, sjukare än någonsin. Träning är hälsosamt, viktigt och bra, givetvis i måttliga mängder men också så länge det får en att må psykiskt bra. Varje morgon steg jag upp tidigt, för att träna innan det blev för varmt och innan solen nästan hade gått upp, allt för rädslan över att gå upp i vikt hörrni. Jag åt aldrig som alla andra. Jag kunde crava den där pizzan, jag ville ha den, jag ville verkligen det, men hjärnspökena stoppade mig innan jag ens hann tänka tanken på att ta den istället för kycklingsalladen. Som jag by the way,  sa att jag hellre ville ha istället för pizzan.

Här någonstans började min familj märka, de påpekade vad ja åt och hur mycket jag tränade. Jag hade nått min målvikt och var som smalast här, men också som mest sjuk. Jag bli flyyyy förbannad när någon kommenterade något kring min livsstil och mitt val av mat, ett egentligen tydligt tecken på rop på hjälp från min sida. De tryckte på de där ömma punkterna som jag innerst inne visst var fel. Jag påstod att jag trivdes, innerst inne kvävde jag mig själv, mer och mer och jag föll längre och längre ner i den där ätstörningsgropen. Utåt sätt log jag, utåt sätt levde jag ju ett hälsosamt liv då jag tränade och valde sallad istället för allt annat. Sättet jag levde på va allt annat än hälsosamt, jag hade blivit en fånge i min egna kropp och jag hade där och då ingen aning hur jag skulle ta mig ur det.

Jag tänkte tillbaka på detta när jag såg bilden ovan. Allt blev så tydligt, hur jag levde, hur jag mådde och hur allt jag gjorde bara drog mig längre och längre ner.  Denna gången, tre år senare, har så otroligt mycket hänt. Jag är frisk och mår bra, jag tränar och rör på mig för att jag älskar det, känner jag inte för det någon dag så skippar jag det. Jag kan lätt äta en pizza på kvällen för att jag är sugen, likväl som att jag gärna käkar en sallad eller massa tropisk frukt till lunch, för att jag vill, för att jag kan. Det är enormt skönt att inte vara styrd av en kaloriapp, en våg eller tvångstankar kring hur mycket protein jag behöver förse min kropp med för att träningen ska va lönsam. Idag gör jag allt för att det får mig att må bra och för att jag tycker det är roligt.

Jag brukar ha en slutsats med alla mina texter, vet inte riktigt om jag har det med denna? Eller jooo, klart jag har. Att det inte bara handlar om träning och grönsaker för att man ska anses leva hälsosamt, hela livet spelar roll i ditt hälsosamma liv, alla saker som får dej att må bra är ju en form av hälsa, eller hur?

Ännu en dag där jag kände för att skriva av mig, livet är ju trotsallt nu!

PUSS från Gran Canaria! <3