Som jag har velat fram och tillbaka, funderat fram och tillbaka, ska jag berätta, ska jag inte berätta, hur ska jag berätta det i så fall, vad ska jag skriva och hur ska jag skriva det? Jag vet fortfarande inte om det kommer komma ut precis som jag vill men jag har bestämt mig för att berätta. Berätta vad som pågått med mig de senaste veckorna. Jag gör det för att hjälpa mig själv, för att hjälpa er men framförallt för att det är en stor del av mitt liv, att det inte går att undanhålla.
För lite mer än en månad sen hände det som absolut inte fick hända, det som fick hela min värld, hela min framtid att rasa. P berättar för mig att han inte längre vill vara tillsammans med mig. Ja, ni läste rätt. Jag och P är inte längre tillsammans. Bröllopet är inställt och jag snubblade bokstavligt talat på mållinjen till min egen bröllopsdag som skulle vara den absolut lyckligaste dagen i mitt liv. Jag kommer inte gå in på några detaljer kring detta då jag anser det som privata, och det hoppas jag ni kan respektera fina ni.
För mig blev detta en enorm chock. Därav har mycket legat på hyllan, både blogg, instagram, podd och till och med livet. Jag har varit sängliggande, sjukskriven och totalförstörd. Jag har gråtit, jag har skrikigt, jag har varit ledsen, jag har varit arg och jag har varit tom. Till en början förstår man inte hur man någonsin ska kunna ta sig igenom en sån här sak. Smärtan är så extrem. Man kan inte se framåt, man kan inte se bakåt på alla minnen och man kan definitivt inte vara i nuet, i smärtan, det gör outhärdligt ont. Jag går hos en psykolog för att prata av mig och kommer fortsätta med detta, rädslan för att relatera detta tillbaka till mina tidigare ätstörningar är alldeles för stor för att våga klara detta på egen hand. Och vet ni vad, jag behöver inte klara detta själv. Jag behöver inte göra något själv i sån här situation. Många av mina vänner har varit helt fantastiska, det är verkligen i situationer som dessa man inser vart man har dem riktiga guldkornen.
Så ja, nu vet ni varför P inte nämns här längre, nu vet ni varför bilderna på honom och mig inte finns kvar på instagram längre (har fått flera frågor ang detta).
Man inser hur snabba vändningar livet kan ta och hur något man aldrig någonsin trodde skulle hända faktiskt kan hända. Va rädd om de närmsta ni har och lär er att leva i nuet.
Det är fantastiskt vad man klarar mer än vad man tror. Idag, såhär fem veckor senare, lever jag ett normalt liv. Såklart kommer detta över mig, dagligen, flera gånger om dagen och det kommer det göra en längre tid. Men jag kan skratta igen vilket jag inte har kunnat göra på många många veckor, jag kan le, jag kan se min egen framtid och jag kan se mitt eget värde i allt detta. Jag är verkligen starkare än vad jag någonsin trodde att jag var. Detta är och har varit den svåraste krisen i mitt liv och man tror livet är över. Man gör verkligen det! Men till er som går igenom samma sak, man klarar det! Du känner inte det den första veckan, inte andra och inte tredje och kanske inte fjärde MEN det kommer!
Detta kommer ta tid, långt tid. Vissa dagar är tunga, vissa går det bra och så får det vara! Men jag kommer tillbaka, jag vet idag att jag klarar så mycket mer än vad jag någonsin trodde. Jag är starkare tack vare allt jag byggt upp med mig själv.
PUSS!!
