Godmorgon mina hjärtegryn! Hoppas allt är fint med er! Tisdag igen, och som jag alltid säger, herregud vad veckorna springer iväg. Snart halvvägs in i graviditeten. Det är alltså lika långt kvar nu, typ, +/- någon vecka förhoppningsvis då 🙂 Hur galet??

Tisdag innebär ny vecka men också ert favoritinlägg här på bloggen verkar det som. Min graviditet lockar er mycket, så roligt att ni vill hänga med mig på den här resan alltså och så tacksam att ni kikar in här och läser och kommenterar! Älskar att läsa era kommentarer så tveka inte på att lämna en liten rad från just dig, vill veta vilka ni alla är 🙂

Så då, kör vi igång!! Vecka 19!!

Cravings/Dille: Noope, jag tror jag blir cravingslös under hela denna graviditeten, eller ja, man kan ju åtminstone hoppas det! 😉 Jag älskar fortfarande Pepsi max lite mer än vanligt och vad som är normalt kanske. Den första klunken av det är ju som kärlek för mun och strupe. MUMS!!!

Sömn: SÄMRE skulle jag säga!!! Jag kan inte längre ligga på magen (vilket vanligtvis är min favorit sovställning!!) och lite oavsett hur jag ligger så trycker Lillis på. Det är svårt att komma till ro och när jag väl somnat så vaknar jag och känner mej kissenödig, så nja, sömnen är väl den som är tuffast just nu och det resulterar ju i trötthet om dagarna!

Mående: För övrigt mår jag superbra! Yogan hjälper mig enormt mycket just nu och det är så skönt att köra den på morgonen. Kroppen vaknar till liv och det känns som rätt lagom träning för mig just nu. Jag tror också att det är kanonträning inför förlossningen, just med andningen och avslappning! Helt underbart!!

Kropp: Den hänger med och som förra veckan är jag så enormt tacksam för den varje varje dag! I helgen kände jag Lillis för första gången. En så märklig känsla när det liksom fladdrade till i magen. Som en fjäril eller som en fisk som sprattlar. Det känns ännu inget på utsidan men jag har börjat känna henne/honom i stort sett varje kväll nu. Sååå mysigt och så jäkla coolt!!

Övrigt: Nästa vecka är det äntligen dags för ultraljud igen. Då får vi se den lille gumman/gubben igen och förhoppningsvis få bekräftat att allt ser ut som det ska!! Men jag känner inte så mycket oro längre, jag känner mig faktiskt ganska lugn just nu vilket är ofantligt skönt 🙂

PUSS!!

Ett år är ju egentligen inte så länge. I alla fall inte när jag tänker på hur jäkla mycket längre det känns. Det kändes nästan fånigt att fira 1 år tillsammans i helgen, då det känns som vi varit tillsammans för alltid, jag och Rasmus.

De senaste året har varit helt jäkla fantastiskt. Det har hunnit hända så jäkla mycket och vi har hunnit uppleva så otroligt mycket saker ihop! Alla skratt, alla bråk och tjaffs, hela 4 resor tillsammans, en helt fantastisk sommar ( den bästa någonsin både känslomässigt och vädermäsigt) och ja, den lilla bulldegen som just nu ligger och jäser i magen. Det och så mycket mer har vi hunnit med på ett helt år. Så ja, ni förstår kanske att det känns orimligt att fira årsdag, det kändes snarare som vi firade 3 årsdag liksom!

När jag först träffade Rasmus hade jag bestämt för att ta saker och ting ganska sakta. Jag ville dejta försiktigt och inte gå för fort fram. Vi sågs regelbundet men inte allt för ofta till en början, och jag gjorde ganska tydligt att jag ville gå långsamt fram på alla plan. För att skydda mig själv från att bli sårad, men också för att jag var livrädd. Livrädd för de känslor som skulle kunna uppstå om jag föll för honom, livrädd för att våga lita på någon igen. Rasmus respekterade mig och det är den första person jag mött som bemött mig med så mycket respekt när det kom till mina känslor. Han respekterade och han förstod. Innerst inne tror jag han kände lite likadant. Att inte kasta sig in i något för att sen kanske inse att det inte var riktigt rätt ändå.. Det där med hastighet har vi ju dock tagit igen nu skulle man ju kunna säga 😉 Allt föll så naturligt för oss båda, det är så häftigt när det är så himla ömsesidigt. Vi båda började prata och skriva som om det redan var vi, utan att vi hade sagt det rakt ut. Vi planerade för vad VI ville göra och skulle göra framöver och helt plötsligt var  den oron och den brist på tillit jag så länge känt som bortblåst. Och pang sa det så var vi tillsammans, 1 månad senare sambo och 8 månader på smällen. Men vet ni vad? Så länge det känns rätt så är det rätt! Tid, vad är det när man känner sig trygg och säker på sina känslor och det man vill göra. Jag har lärt mig att lyssna på magen och magkänsla, den har 100% av gångerna rätt, i alla fall i mitt fall. Och kanske det är tack vare min försiktighet i början, eller så va det bara rätt.

I helgen firade vi 1 år tillsammans, jag och Rasmus och det har utom tvekan varit det bästa året i mitt liv! Jag ser fram emot resten av mina år med honom och allt som komma skall! Tack till livet som förde mig till honom och tack till livet för att jag kan få känna trygghet och tillit igen <3

Ni är många som frågat om hur jag och Rasmus träffades, den storyn hittar ni här :)

Jag garvade så mycket när såg den här bilden. Dels blev jag så nöjd med resultatet. Ett seriöst ansiktsuttryck brukar vara något jag sällan lyckas med. Så ansiktet var topp, magen som gosigt vilar på låret, insidan av låret och dess bristningar, snygga underkläder…. och så hittar vi henne. Märta. Min vapendragare. Hon som aldrig lämnar min sida om dagarna oavsett hur många gånger jag lyfter undan henne. Hon tar inte nej som ett svar den , världens bästa kollega. Jag skrattade, samtidigt som jag insåg att det är detta jag älskar. Jag älskar att förmedla det där operfekt perfekta livet till er. Självklart är jag inte mer än människa och uppskattar självklart en och annan bra bild på mig själv. Men till sanningen hör, jag tar sällan så mycket bilder längre. Jag knäpper några och sen får det liksom vara bra. Sen att Märta är med i bakgrunden på bilden är säkert något som hade fått många att inte lägga upp bilden. Den är inte tillräckligt perfekt. Men för mig är den precis det jag vill förmedla. De där små sakerna som sker i min vardag. De där klädhögarna som i stort sätt alltid finns med när jag tar bilder eller filmer från sovrummet till instastory, den där hunden eller katten som i stort sätt alltid sitter vid min sida.. Ja ni förstår. Jag tror verkligen det är något Instagram behöver. Jag tror det är något vi behöver. För det där operfekta perfekta är mänskligt, det är det som sker liksom. Och ja, det är den bilden jag vill förmedla, det jag vill att ni ska få se, hos mig. Med en kroppspositiv twist, såklart <3

När jag tog den här bilden och valde att lägga ut den fick jag inspiration till en text som jag igår delade med mig av på Instagram. En text som jag faktiskt blev väldigt stolt över. Synen på perfektion är livsfarlig idag. Speciellt via sociala medier. Vi har influencers som photoshoppar in sig själva i bilder på broar i Paris, bara för att det passa flödet. Vi har mängder med retuscherade och bokstavligt talat falska bilder som cirkulerar, det är omöjligt att veta vad som är sant eller inte. Det är hur enkelt som helst att förvränga kroppen med en app idag. Bredda lite på höfterna, dra in lite på midjan,  förstora brösten och minska låren. Lätt som en plätt och vips har vi en såkallad ”perfekt” bild av oss själva. Men det är inte vad perfektion är för mig. För mig är perfektion unikheter, det är sanningar, det är äkthet. Och jag har märkt att det är mer och mer av det jag vill följa på mina sociala kanaler idag. Jag är bokstavligt talat trött på den andra sidan av perfektion.

För något år sedan hade jag en helt annan vision om mitt liv. Jag vill verkligen vara någon i Stockholms innevärld och jag avundades alla Influencers som dagligen sprang på trendiga PR-besök och coola event. Jag kom aldrig dit innan jag ändra uppfattning helt kring det. Jag är inte den typiska influencern som springer på events. En rimlig anledning är ju naturligtvis att jag bor i Halmstad och här anordnas inget sånt. Men en annan anledning är faktiskt att jag inte längre vill. Att jag faktiskt inte känner något behov av att vara någon i Stockholms innevärld. Att chanelväskor och kaffelattes inte är min stil ändå och att de där eventen med bubbel och guldkonfetti är något jag mer än gärna klara mig utan.

Istället vill jag försöka förmedla något mer med min roll. Något viktigare liksom. För en influencer, det är jag ju faktiskt. Jag livnär mig på mina sociala kanaler, jag gör reklam för företag. Och jag älskar det. Men jag älskar att göra det på mitt sätt. Hemma i min säng eller i min soffa, med min hund Märta och min katt Elsa som kollegor. I väntan på att min sambo ska komma hem så vi kan laga husmanskost och käka det framför någon serie i soffan. Ibland slinker ju naturligtvis något så trendigt som sushi ner också. Dagarna vill jag fylla med det jag älskar, lära er att älska er själva, umgås med vänner och familj, tärna på mitt sätt, och ja, bara vara! <3 En småläning boendes i Halmstad och hennes helt vanliga, ickeglamorösa liv, det är det jag vill förmedla.

Jag vill använda min influencer roll till att inspirera er att förstå hur grymma ni är. Hur ni duger precis som ni är <3 Jag vill använda min influencer roll till att bjuda in alla att känna sig välkomna, oavsett kroppsstorlek, hudfärg och vikt. Hit är alla känslor välkomna. Visst, jag kanske är mesig som inte tar större ställningstagande i vissa frågor. Då får man tycka det! Men det är inte sån jag är. Jag sköter mitt eget och inspirera er på det sätt som jag vill och på det sätt som funkat för mig en gång. Kroppspspositivitet är för alla, inte bara för vissa kroppsformer. För mig är det mycket viktigt att berätta lite då och då, då jag själv stött på kommentarer kring att det finns regler för att få vara kroppspositiv. Så är det inte här. Här får man se ut hur man vill, känna hur man vill kring sig själv, det är något jag aldrig kommer förminska.

Lite torsdagssnack från mig idag <3 Som vanligt blir jag djup och bara pladdrar på men jag kände väl bara för att utveckla instagrams lilla text igår. Lite så tänker Fia! Puss på er<3

Heeej kompisar! Ursäkta utebliven bloggning igår, jag var i Göteborg heeeeela dagen och sen var jag tvungen att rusa till närmsta vårdcentral och ta det där vaccinet som nästan är slut överallt och som man tydligen väldigt gärna ska ta om man är gravid. Och jösses vad veckorna springer iväg, det känns som det var nyss jag skrev om vecka 17. Helt helt galet!

Anyways, har kommer veckans update 🙂

Cravings/Dille: Well, still nothing fun to write here. Nä men hörrni, jag blir nog cravingslös tror jag!? Jag känner inget specifikt sug för något och definitivt inget jag som jag känner att jag bara måste ha, annars dör jag!!! Den senaste veckan har det dock varit lite halvkörigt med maten. Jag har haft sämre matlust igen. Det kan dock beror på den härliga magsjukan jag drog på mig sista dagen på Gran Canaria, vem vet, men så ser läget lite ut nu iaf!

Sömn: Njaaa, den har faktiskt varit lite sämre denna veckan igen. Magen har inte börjat ta emot allt för mycket ännu men det börjar bli mindre skönt att sova på mage. Vet inte om det är att Lillis inte gillar det eller vad det är men jag finner inte riktigt ro till en god natts sömn just nu. Kissar fortfarande megamycket också, är säkert upp mellan 3-6 ggr per natt. Man är ju inte mega utvilad när man vaknar då, så att säga…

Mående: Rent fysiskt mår jag fint. Men det har den senaste tiden kommit som en oidentifierbar ororskänsla över mig som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Precis som att jag inte känner mig gravid för tillfället och att det orsakar tankar om allt står rätt till eller inte. Det är absolut inget jag går runt och tänker på hela tiden, snarare tvärtom, den bara finns där. Svårt att förklara men kanske någon känner igen sig vid denna tiden i graviditeten? Har hört att det är ganska vanligt att känna sig icke-gravid liksom… Dock fick jag höra bebisens hjärtljud häromdagen och det lugnade mig enormt. Så mysigt också!!! Millan har fått låna en sån ultraljudsmonitor som hon tog med hit så vi fick lyssna. Vekrligen ascoolt!!!!

Kropp: Åhh jag är så tacksam för min kropp varje dag nu för tiden. Visserligen var jag det av helt andra anledningar förut men just nu öser jag tacksamhet över den varje dag jag får må bra. Varje dag kroppen mår bra, varje dag jag kan röra mig och leva som vanligt. Alla graviditeter är så olika från varandra och jag förstår ju runt om mig att foglossning och liknande kan börja tidigt och mycket hos många. Så jag är tacksam varje dag jag inte har ont <3

Hormoner: Dem fortsätter som vanligt skulle jag säga. Jag känner mig rätt bitig och biter ifrån mer nu om det är något jag inte tycker är okej! <3

Övrigt: Under övrigt vill jag rikta ett stort fett tack till er! Sen jag skrev mitt inlägg om hur jag inte orkar med alla tips och råd som trillar in så fort jag läggar upp något så har det avtagit. Inte vet jag, kanske har ni slutat följa mej för att ni blev sura, well då får det va så. Eller så kanske ni förstod vad jag menade och valde att respektera det. Det är jag iaf enormt tacksam för. Så tack till er som lyssnade när jag bad er (om ni läser detta), det uppskattar jag enormt mycket!!

Tjenis penis bloggis! Läget idag den ljuvliga måndag!? Med mej är det fint, tackar som frågar! Sitter och försöker få fyr i den öppna spisen samtidigt som jag käkar lite mellis i form av det nämnde ovan! Det blev de godaste frallorna jag gjort, ever kan jag faktiskt säga. Och russin i brödet är ju såå såå gott!

Frallorna gjordes till gårdagens frukost men går alldeles ypperligt att frysa in och tina upp igen 😉 De smakar iaf nääästan lika gott som nybakta 😉 Så eftersom ni va många som önskade receptet så kommer det här 🙂

Snabba russinfrallor

2 1/2 dl vetemjöl

2 1/2 dl grahamsmjöl

1 msk bakpulver

1/4 msk salt

2 msk ljus sirap

2 1/2 dl vatten

2 nävar russin

Gör såhär:

Sätt ugnen på 200 grader. Lägg ut bakplåtspapper på en plåt. Blanda sedan mjöl, bakpulver och salt och tillsätt sedan resten av ingredienserna. Rör till en jämn deg och forma sedan 6-10 st runda bollar (beroende på önskad storlek på frallorna) med mjöliga händer. Placera med lite mellanrum på plåten och grädda sedan i mitten av ugnen i 12-15 grader. Håll koll då tiden i ugnen skiljer sig från ugn till ugn.

Njuuut!