Jag träffade honom i lördags, killen jag idag skulle varit gift med. Jag visste inte hur jag skulle reagera när dagen väl skulle komma, jag har inte träffat honom sen juni förra året. Jag höll på att svimma, där är han. P, som jag en gång levde tillsammans med men som för exakt ett år sedan gjorde slut, 1 månad innan vårt bröllop i Thailand skulle äga rum. Det blev svart, så jävla svart. Livet skulle aldrig någonsin bli detsamma för mig igen. Vad händer nu? Jag överlever inte det detta. Och nu, ett år senare… vart är jag då?
Hon sa: Kolla Therese Lindgrens video från hennes break up, det kommer hjälpa!
Njaa, hjälpte gjorde det inte. Jag började kolla på första youtubeklippet där det precis tagit slut mellan dom. Hur förstörd hon var och vilken smärta hon kände. Jag kände den, där och då och jag kunde inte förstå hur det någonsin skulle kunna bli bättre?! Hur fan ska det gå till!?
Efter några videos kommer det en video från ett år senare, alltså ett år efter deras break up och det var väl egentligen den Jossan menade. Hit fia, hit kommer du en dag komma!
Therese var en annan person, hon hade lärt sig så mycket och utvecklats som människa, genom att vara helt själv!
Jag kan inte minnas riktigt om jag där och då kände något hopp. Men jag kan ju idag relatera till alla videoklipp. Jag kan känna smärtan jag själv gick igenom för exakt ett år sen, och jag kan relatera till styrkan och glädjen hon utstrålar i senaste filmen, där är jag också idag.
Den 18 april tog livet kanske den största omvändningen för mig. P, som jag bara några månader senare skulle gifta mej med, gjorde slut.
Perioden efter här är svart,våren är svart och jag minns inte så mycket mer än den fruktansvärda ångesten, ensamheten och tankarna som ; Vad kunde jag gjort annorlunda? Vad ska jag göra för att han ska vilja ha mej? Har jag varit jobbig? Om jag hade gjort så istället? Allt vi har gjort, vad händer med alla minnen?
Jag föll, jag föll så jävla långt ner och det kändes som jag aldrig skulle sluta falla. Va fan händer nu? Hur ska jag klara mig själv? Luften går ur en, man kan inte förstå, man vill inte förstå. Han, som jag målat upp hela mitt jävla liv med, vill inte vara med mig längre!
Bara några månader innan hade jag och Jossan diskuterat singellivet. Jag har typ aldrig varit singel och kunde verkligen inte tro att jag var något vidare bra på det heller. En självständighet lika med noll och jag behövde alltid någon att lägga hela min tyngd på. Här, här har du mitt välmående, ta hand om det och förvara det, jag klarar det inte själv.
Jag bara låg, den första tiden alltså. Jag ville inte resa mig ifrån sängen, jag kunde inte äta,jag kunde inte sova. Det jag kunde var att prata, prata prata prata, med mina vänner,min familj och alla som visade mig ett enormt stöd under den där tiden. Jag kunde inte för mitt liv se att jag någonsin skulle kunna må bra igen, livet var ju liksom över…
Hit fia, hit kommer du en dag komma!
Det som är helt oförståeligt har nu hänt. Jag har rest mig. Jävlar va dåligt jag har mått och vilket tufft år jag faktiskt har lämnat bakom mig. Jag har fått lära känna en helt ny sida av min ångest som jag har varit tvungen att hantera. Jag har fått börja om på nytt, något som många kanske gör när dem är 18 år har jag fått göra nu, i 27 års ålder. Vara singel, bo själv och leva ett singel liv som jag inte alls har några erfarenheter av. Jag har tvingats bli min egen bästa vän mer än bara kroppsligt, också spirituellt. Jag har fått lära mig vara själv och faktiskt uppskatta egentiden.
Jag tänker på det ibland, undra hur mitt liv hade sett ut om vi hade gift oss? Hjälp så många människor jag inte hade träffat. Jag hade nog inte drivit två företag idag och jag hade absolut aldrig blivit så självständig som jag är idag. Jag önskar inte min värsta fiende det jag fått gå igenom, den hjärtesorgen ska ingen behöva uppleva. Men jag tror på ödet, detta var meningen. Det var min tid, det var meningen att jag skulle ta mig igenom detta för att någonstans bli självständig. Och vet ni vad, idag mår jag bättre än jag någonsin tidigare har gjort. Jag har vuxit och jag älskar känslan av att jag klarar mer och mer för varje dag som går. Man klarar, och man segrar fan om man vill. trodde aldrig jag skulle kunna le igen, nu sitter jag och gråter samtidigt som jag ler. Jag är så otroligt stolt och så glad att jag stod på mig och bestämde mig för att detta, det ska jag klara!
