Ett citat ur ett blogginlägg som JAG skrev den 29 september 2014, då jag faktiskt var sjukare än vad jag någonsin trodde. Inlägget hittar ni här!
Välmåendetext: Tema Mat!
Ni är såååå jäkla fantastiska med era kommentarer hörrni, hjälp vad ni är fantastiska! En kommentar fick mig att gå tillbaka lite i arkivet, närmare bestämt till september 2014. Way back in time kan man säga och det var längesen jag grubblade över min förra livsstil på detta viset som jag gjorde igår kväll när jag skrev detta inlägget. Det blev så verkligt när jag läste det, herregud det är JAG som skriver detta! Det är jag som här går på ett kostschema och påstår att jag mår bra utav det. Inlägget jag länkar ovan handlar ju för tusan om MIG!
Jag jobbar på att en dag kunna känna att; Åh gud vad jag är värd detta och sååååå gott detta var! Ingen ångest, inget lipande, ingen ånger, NADA! Bara total njutning!
Jag vill välja den hälsosamma vägen där det handlar om en härlig balans i livet med mat, träning, godis och kärlek. Jag kämpar för att en dag kunna ta mig över den mentala spärren, och vara stolt över mig själv och min kropp!
Jag tror att vi alla ändå må bäst av att äta allt, med måtta! Nu ska jag bara få mitt huvud att fatta det också!
Från helt fel fokus….
Till helt rätt fokus!!
Ja jag mår vara lite känslig och sådär härligt hormonell just nu men grät jag när jag läste blogginlägget eller? Svar JA, såklart på den frågan! Förstår ni att det går? Förstår ni att det är möjligt? Läs och förstå, det går! Till er som kämpar dagligen, som är där jag var för ganska exakt två år sen, KÄMPA! Snälla ni, för det går!
Det tog mig långt tid att ”få mitt huvud att fatta det också”, typ sådär 100 timmar med KBT och ett år senare (okej överdrift men ni fattar vad jag menar) men känslan av att läsa denna texten och inse att man har lyckats!
Mina vänner märkte det redan då. Mina riktigt nära vänner och min familj märkte det hela tiden. Oavsett mitt stora, skinande leende och allt jag sa förstod dom. Jag var en fånge i mitt eget så kallade ”välmående” och jag ville tro att jag mådde bra. För detta var ju hälsosamt? Sättet jag levde på var ju hälsosamt. I alla fall klassades det som det. Ju mer jag tränade och ju mindre jag åt, desto hälsosammare var det i mitt huvud. Jag minns hur jag stolt visade upp kaloriräkningsappen för P (min dåvarande sambo) när jag låg så mycket minus som möjligt. Det vill säga hade jag ätit mina kalorier men tränat bort cirka 1000 av det var det positivt! Det fanns inte i mitt huvud att jag kanske borde ökat mitt matintag lite till!
Jag minns hur jag maniskt planerade min träning och hur jag skulle äta i veckan. – Vi ska ju på bio på fredag, ska jag ha min treatday då?, Fast vi ska ju till Värnamo på lördag och då blir det ju mys med godis och sånt, kanske bättre att ha treatday då istället? Fast då blir det ju ingen mysig bio om jag inte kan unna mej lite där?
HERREGUD!! Att jag kunde jobba samtidigt? Detta är ju ett heltidsjobb att gå runt och planera… Nästan!
Det är en fröjd att läsa, samtidigt som det är smärtsamt. Vad har jag utsatt min kropp för? Och mitt psyke? Hur långt ska det behöva gå liksom? Inte så här långt, det var för långt för längesen.
Det är en fröjd att läsa, då jag kommit så långt. Jag har uppnått mitt mål, förmodligen det bästa målet jag någonsin satt upp i mitt liv. Förr hade jag som mål att aldrig någonsin återgå till min gamla vikt. Well screw that, idag är mitt mål att aldrig någonsin leva mitt liv med sån självförakt och kroppsfixering igen. Mitt mål är att ta hand om min kropp på alla plan, mat och träning är inte ALLT och det kommer det aldrig någonsin bli igen!!!
